För evigt ung?

Pernilla Ström skriver i en kolumn i Dagens Nyheter om ”effekterna av ett barnsligt samhälle”. Folk betraktar sig tydligen inte som vuxna, trots att de fyllt 20, 25 eller till och med 35, och det är dåligt. Jagvillhabostad.nu tror att det vore lättare att känna sig vuxen om det fanns en sportslig chans att få leva som en – till exempel genom ett eget boende.

Etableringsåldern – den tidpunkt då 75 procent av en årskull har sysselsättning – har stigit kraftigt. 1990 var den 23 år för kvinnor och 22 år för män, tio år senare 29 respektive 27 år. Andelen unga som har en egen bostad har minskat och andelen kvarboende hos föräldrarna har ökat. 8 av 10 unga anser att en egen bostad skulle passa dem bäst. 7 av 10 kvarboende vill flytta hemifrån, och lika många föräldrar vill att deras barn ska flytta.

Pernilla Ström påpekar att också tidigare generationer har fått tampas med bostadsbrist. Frågan är vad det påståendet syftar till. Att det är okej att det ser för taskigt ut på bostadsmarknaden idag, eftersom det har gjort det förut också? Den ekonomiska standarden i Sverige ökade med nästan 45 procent mellan 1975 och 2002. Under samma period halverades andelen trångbodda och bostädernas utrustningsstandard har höjts avsevärt. Att dagens unga har lika stora eller större problem med bostadsbrist som tidigare generationer är helt oacceptabelt.

”Ska man ha vuxenlivets privilegier får man också ikläda sig vuxenlivets skyldigheter”, skriver Pernilla Ström. Jagvillhabostad.nu vill snarare hävda att det samhälle som vill kunna utkräva vuxenskyldigheter av unga människor måste skapa förutsättningar för dem att kunna leva som vuxna.