Idag finns en bred enighet om att bostadsbristen hotar jobben och tillväxten. Trots det har 60 procent av kommunerna bostadsbrist. 248 000 unga vuxna saknar bostad och det byggs alldeles för få bostäder.
I vårpropositionen föreslås en sänkning av fastighetsavgiften och en förlängning av avgiftsfriheten på nyproduktion. Dessa satsningar väntas enligt regeringens egna siffror öka nyproduktionen med 400 bostäder per år på längre sikt. Samtidigt förväntas Stockholm växa med två SL-bussar per dag. De 400 bostäderna räcker på sin höjd till två dagars inflyttning bara till Stockholm.
Regeringens huvudsakliga svar på den alltmer akuta bostadsbristen är att lägga hela ansvaret på kommunerna. Dessutom vill regeringen att reglerna vid andrahandsuthyrning av bostadsrätter ska förändras: det ska inte längre krävas tillstånd från bostadsrättsföreningen för att få hyra ut och det ska bli tillåtet att ta ut högre hyror.
Bostadsminister Stefan Attefall kommenterar förslaget med att han inte vill “vända ryggen åt alla de, inte minst unga, som med ljus och lykta söker efter en bostad”. Men förslaget innebär att det är de unga med lägst inkomster som får betala de högsta hyrorna. Istället för att driva en politik för fler bostäder skapar Attefall ett system där unga, under otrygga villkor, ska bo i andras bostäder.
Om Attefall inte vill vända ryggen åt de unga borde han fokusera på nyproduktion av bostäder. Staten subventionerar i dag, genom ROT- och ränteavdrag, bostadsmarknaden med cirka 40 miljarder om året. Om staten skulle lägga lika mycket kraft på byggandet av nya lägenheter och sänka byggmomsen skulle det bli fart på byggandet av bostäder för unga. Detta vore ett suveränt smörjmedel för tillväxten och jobben. Möjligheterna att flytta till jobben och studierna skulle öka, familjebildningen främjas och de hundratusen unga som i dag ofrivilligt bor hemma skulle få möjlighet till egen bostad. Först då skulle Sverige bli konkurrenskraftigt.
Regeringen föreslår att bostadsrättsinnehavaren, till en viss gräns, inte ska behöva tillstånd av sin förening för att hyra ut i andrahand. Det är väldigt oklart hur många boendetillfällen detta skulle frigöra, speciellt eftersom det ofta är andra faktorer som spelar roll när en bostadsrättsinnehavare väljer att hyra ut sin bostad.
Men regeringen tror att upp emot 20 000 nya hyrestillfällen kan frigöras genom att införa möjligheten att riskfritt ta ut högre hyror. Problemet är att ingen vet om det stämmer. Regeringen bygger sina antaganden på den utredning som lämnade förslaget om andrahandsuthyrning, (SOU 2012:25). Den hänvisar i sin tur till en telefonundersökning gjord av Stockholms Handelskammare. En undersökning som utredaren själv menar inte duger som underlag men som trots det används. Högre krav än så borde regeringen ha på de underlag och beräkningar som ligger till grund för förslag som berör så många.
Regeringen skapar nu två andrahandsmarknader med två helt olika regelsystem: en för hyresrätter och en annan för bostadsrätter. Att hyra en hyresrätt i andrahand innebär att man har tryggheten att veta vad som är rätt hyra och kan få den prövad. Och det går att få tillbaka hyra om man har betalat för mycket. Men den som hyr en bostadsrätt i andrahand ges inga sådana rättigheter.
Låt tryggheten fortsätta gälla också för den som hyr en bostadsrätt i andrahand. Vänd inte ryggen åt alla dem, inte minst unga, som med ljus och lykta söker efter en bostad.
Barbro Engman
Lina Glans
Anders Lago
Hanna Mörck
