I vitboken har ett stort antal rapporter dissekerats av frilandsjournalisten Susanna Kumlien, och genomgången av ungas förutsättningar bland annat på arbets- och bostadsmarknaden visar att utvecklingen inte går framåt. Sista kaptitlet i vitboken är dessutom skrämmande, “de unga utanför systemen” som visar att det dessutom finns de som befinner sig längst ner i samhället redan i unga år.
Sammanställningen är unik i sitt slag eftersom ingen tidigare tittat på alla dessa områden samtidigt och visat så tydligt på att ett samlat grepp krävs: ett politiskt program för dessa unga som riskerar att bli en förlorad generation.
Den viktigaste orsaken till unga vuxnas svåra situation är de har mycket svårt att få jobb. Arbetslösheten tredubblades mellan 80- och 90-tal och mest bland unga kvinnor. Det är inte längre den äldre arbetskraften som har den högsta långtidsarbetslösheten. Den är högst i åldrarna 26-29 år. Mer än var tredje arbetslös är en ung vuxen. I slutet av april var drygt 102 000 personer mellan 18 och 30 år öppet arbetslösa eller i arbetsmarknadsprogram.
Under seminariet “En förlorad generation?” presenterade de olika organisationerna sina reflektioner över rapporten och även Gunnar Wetterberg från SACO redogjorde för de ännu större utmaningar som samhället står inför, när de födda på 90-talet kommer knacka på dörren. Ungdomsminister Lena Hallengren (s) och folkpartisten Karin Pilsäter var inbjudna för att kommentera och reagera på rapporten. Tyvärr fastnade de i en en ganska enkel diskussion om utbildning och utbildningskvalitet och visade på en del av problemet – att inte kunna se hela den tuffa verklighet som unga idag lever i. Diskussionen mellan barbro Engman, Hyresgästföreningen, David Svenn, SACO studentråd, Sofia Larsson, Jagvillhabostad.nu, Pelle Rödin, SFS och Fredrik Malm, Liberala ungdomsförbundet blev dock mycket givande, och även publiken var involverad i diskussionerna.
Vi organisationer som tagit fram vitboken menar att de unga vuxnas situation borde bli valets stora fråga. De politiska partierna måste ge svar på hur de vill lösa ungdomskrisen. Det finns två vägar framåt, där den ena är att låtsas som om allt är i sin ordning och svika en hel generation. Det andra alternativet är rejäla tag som berör många områden: studiemedel, socialförsäkringar, justa villkor på arbetsmarknaden, bostadsbyggande och bostadsförmedlande, utbildning, fattigdomsbekämpning med mera. Ansvaret vilar på också alla som kan påverka de unga vuxnas situation – arbetsgivare, fackliga aktiva och sociala myndigheter.
