Idag intervjuas Sara Överengen, 26 år, i Stockholm City. Sara flyttade till Stockholm från Örebro för sju år sedan och har fortfarande inte lyckats få en egen bostad. Hon söker aktivt, men det byggs allt mindre och bostadskön är längre än någonsin, så resultat blir depp och frustration – inte inflytt i eget boende.
Sara säger i intervjun att hon inte söker lägenheter som ligger för långt från hennes arbetsplats. Hon tror att hon skulle få svårt att anpassa sig i ett område som hon inte har någon anknytning till. I en kommentar till artikeln dömer signaturen “micken” ut denna inställning som patetisk, och säger att det inte är ett dugg synd om Sara som “inte kan tänka sig att bo i förorten”.
Det är inte “synd om” Sara. Hennes situation är ett exempel på hur verkligheten ser ut för ett stort antal unga människor, som hindras i sin samhälleliga etablering för att de inte kan få någonstans att bo. Det är en helt rimlig önskan att kunna få välja själv var man vill bo, och slippa alltför långa resvägar till jobbet, även om det inte alltid är möjligt att få precis som man vill. Som Sara säger till tidningen – det handlar om livskvalitet! Vid vilken ålder förtjänar man det?
