Dagens Nyheter rapporterade i helgen om hur bostadsbristen i Stockholm hämmar regionens utveckling och konkurrenskraft. Stockholm beräknas växa med motsvarande Göteborgs befolkning fram till 2030, och det skulle behöva byggas 13 200 nya bostäder om året för att möta behov och efterfrågan från de nya stockholmarna. Jagvillhabostad.nu gillar det större perspektivet – bostadsbristen är ett stort problem för individers valmöjligheter, ekonomi och välbefinnande, men den är också ett stort och växande problem för samhället i stort.
I veckan antas en ny regional utvecklingsplan för Stockholm (Rufs 2010) av landstingsfullmäktige. I den beräknas antalet stockholmare öka med 22 000 per år fram till 2030 – vilket är lågt räknat. De senaste åren har befolkningsökningen i snitt legat över 30 000 personer, enligt DN. I år och nästa år får Stockholm 2 400 nya högskoleplatser. För att citera Anna Wersäll, vd på Stockholms handelskammare och intervjuad i DN-artikeln: Vart ska alla människor ta vägen?
Att inte få tag på en bostad hindrar människor från att påbörja studier, tacka ja till jobb och i största allmänhet ha något som helst inflytande över sin egen situation. Att ständigt tvingas flytta mellan osäkra boende är dyrt och påfrestande. Bostadsbristen är helt klart ett individuellt problem för en alldeles för stor del av Sveriges befolkning.
Men bostadsbristen är också ett samhällsekonomiskt problem. Rörligheten på arbetsmarknaden hämmas. Regional expansion försvåras. Företag får svårt att locka personal, och väljer därför kanske att etablera sig någon annan stans. Bostadsbristen riskerar på sikt att utgöra ett hot mot kompetensförsörjningen i hela Stockholmsregionen, som redan förväntar sig brist på högutbildade de närmaste tjugo åren.
Det individuella perspektivet är viktigt. Många av våra medlemmar kan berätta hårresande historier om svarta andrahandskontrakt, konstiga bostadslösningar, lurendrejerier och fler flyttar än antal levnadsår. Men det samhälleliga perspektivet gör det möjligt att lyfta diskussionen, komma ifrån det tröttsamma snacket om bortskämda unga och på riktigt börja se bostadsbristen för vad det är – ett av vår tids mest akuta samhällsproblem.
