“Sänk tröskeln till en god bostad” – Utredningen om en socialt hållbar bostadsförsörjning

Äntligen kom den! Den efterlängtade utredningen om en socialt hållbar bostadsförsörjning är här och presenterades igår på en presskonferens av den särskilda utredaren Karolina Skog.  

Det var inte vilken statlig utredning som helst som presenterades utan vår tids stora bostadssociala utredning. 1947 var året som socialminister Gustav Möller mottog den senaste liknande utredningen, en utredning som la grunden för den bostadspolitik som skulle råda fram till 1991. Den gav oss bland annat allmännyttan, de statliga bostadslånen och grunden för miljonprogrammet. Att det är stora skor att fylla för Karolina Skog är väl en underdrift, men även med det i åtanke så är förslagen som läggs fram en besvikelse.

Det är inte dåliga förslag, och utifrån uppdraget är det svårt att säga hur mycket mer som kan önskas, men de är långt ifrån tillräckliga. Och vad som är särskilt uppseendeväckande är att unga inte nämns en enda gång under hela pressträffen. En av bostadsmarknadens mest utsatta grupper som gång på gång får sina problem och behov ignorerade blir återigen bortglömda. Hur är det möjligt?

Skog nämner barnfamiljer som den grupp som behöver särskilt stöd. Det är fullt rimligt. Men, varför bara barnfamiljer? Varför inte den grupp som i allt ökande takt tvingas försena starten av sitt eget liv och bo kvar hemma för att det inte finns en bostad att flytta till? Den grupp som i allt större utsträckning bor i osäkra boendeformer och betalar ockerhyror i andrahand eller halva studiemedlet för en liten studentkorridor på 15 kvm? Självklart är det särskilt allvarligt när barn är involverade, och vräkningar av hem med barn borde inte vara tillåtet eller möjligt. Men att särskilt hjälpa en grupp kräver en motivering av varför andra utsatta grupper inte får hjälp. Väldigt många unga är i behov av särskilt stöd på bostadsmarknaden. De sliter hårt för att kunna betala hyran och tvingas samtidigt leva med en konstant osäkerhet för var de ska bo nästa månad. Det yttersta priset är den psykiska hälsan. Så var är våra hyresgarantier?

Många av förslagen är bra, och det är glädjande att utredningen delar vår uppfattning att staten är den aktör som behöver ta ett ökat ansvar. Det är staten som besitter de största verktygen och som har bäst möjlighet att påverka bostadsutvecklingen och tillsammans med kommunerna göra den lokalt anpassad. Vi är därför positiva till förslagen om en nationell och en kommunal handlingsplan. Dock saknar vi ett starkare helhetsgrepp där staten inte bara är den som passivt vägleder utan också är med och hjälper till med byggandet, finansieringen och incitamenten. Sådana förslag skulle kunna vara ett statligt byggbolag, statliga marklån och byggbonus till kommunerna. Med de förslag som presenteras kommer vi fortsätta på vägen med en bostadspolitik per kommun och inte en för Sverige. Det är ett allvarligt problem.

Allmännyttan är varje kommuns bästa verktyg för att säkra bostadsförsöjningen och skapa en lokal social bostadspolitik. Därför är utredningens förslag om lättade regler för allmännyttan som ska leda till lägre kostnader för byggande och renoveringar välkomnade. Men även här saknas skarpa förslag. Är det inte till exempel ett problem att allmännyttan säljs ut och i många kommuner inte ens existerar? Utifrån hur Skog talar om allmännyttans bostadssociala aspekt är det en rimlig tolkning, men då återstår frågan varför inget förslag kommer på hur det ska förhindras. Varför inte en ny stopplag som ger starka incitament för kommuner att inte sälja ut allmännyttan? Varför inte ett krav på att kommuner måste ha ett allmännyttigt bolag?

Sist men inte minst ställer vi oss mycket positiva till att det föreslås nya regler kring vilka krav en hyresvärd kan ställa på en hyresgäst. Hyresgästen måste skyddas från godtycklighet och onödigt höga krav. Ett möjligt problem med utformningen av lagförslaget är dock just godtyckligheten. Att kraven som en hyresvärd ställer ska vara “motiverade” är väldigt öppet för tolkning och känns spontant inte särskilt tryggt. Här kan det tänkas att det vore bättre med tydligare formuleringar om vad som är för höga krav, till exempel att den disponibla inkomsten inte ska behöva överstiga två hyresbetalningar.

“Sänk tröskeln till en god bostad” kan bäst sammanfattas som “meh”. Bra men otillräckliga förslag som inte kommer ändra riktningen på den bostadspolitik som förts i Sverige sen 1991. Det kan ses som en försiktig början till något bättre för den optimistisk lagda – eller som en påminnelse om att vi behöver arbeta ännu hårdare för att få en verklig social bostadspolitik på agendan.

Alexander Wilson van Deurs

Förbundsordförande jagvillhabostad.nu