Förbundsordförande Alexander Wilson van Deurs skriver krönika på bostadspolitik.se och konstaterar att alla parter kämpar för sina egna intressen. ”Det är inget konstigt med det; det konstiga är att låtsas som att det finns ett rätt svar.”
Vem är det mest synd om, den som får betala mer i hyra eller den som får mindre vinst från hyresavin? En simpel fråga som samtidigt kan vara väldigt svår att svara på. Vad betyder synd om? Vilken hyra eller vinst talar vi om? Trots det har du som just läst frågan nästan garanterat ett svar du instinktivt lutar mot. Såklart är det mer synd om den som får betala mer i hyra, vi lever i en kostnadskris och hyrorna har stigit i snabbare takt än inflationen under lång tid. Fast självfallet är det mer synd om den som får minskade vinstmarginaler, kostnadsökningar på material och stigande räntor äter ju upp stora delar av marginalen redan. Och även om det varken är kostnadskris med höga hyror eller stigande räntor så är det självfallet ändå så.
Den enkla sanningen är att det inte finns ett korrekt svar på frågan och att det är löjligt att låtsas som att det finns
Gör vi en liten korrigering av frågan till “Vem är det mest synd om, hyresgästen som får betala mer i hyra eller fastighetsägaren som får mindre vinst från hyresavin?” så kommer svaret ännu snabbare. Det gör det för de flesta. Oavsett vilka siffror vi pratar om, oavsett om hyresgästen är fattig eller rik, oavsett om fastighetsägaren är liten och går med förlust eller en megastor vinstmaskin till företag.
Den enkla sanningen är att det inte finns ett korrekt svar på frågan och att det är löjligt att låtsas som att det finns. Var du har din lojalitet avgör vad du svarar. Vems intressen du representerar och arbetar för kommer alltid, garanterat, oavsett när-hur-var, ge oss ett svar på frågan. Tror du mig inte? Skulle en fastighetsägare någonsin säga “Nej, vet ni vad? Vi har haft några riktigt bra decennier bakom oss med miljardvinster som gör att vi inte behöver höja hyran nu.” Självklart inte, att äga fastigheter är ingen välgörenhet. Skulle Hyresgästföreningen sluta kämpa för så låga hyreshöjningar som möjligt, även om hyreshöjningarna skulle hamna långt efter löneutvecklingen så att en hyresgäst bara lägger fem procent av sin inkomst på hyran? Självfallet inte. För det handlar inte om något samhällsbästa där den med bäst argument som visar på det mest logiska svaret vinner. Det handlar om rena styrkeprövningar mellan kolliderande intressen. “Men om inte fastighetsägare kan höja hyran med så här många procent så kommer ingen vilja bygga mer och det är dåligt för samhället.” Ok, men det där säger du oavsett om det är sant eller inte och har alltid gjort och kommer alltid göra.
Den som kontrollerar narrativet och styr debatten kommer alltid ha ett enormt, om inte oövervinnerligt, övertag
Det här är inte nyheter för någon, särskilt inte för parterna. De vet precis vad det handlar om. Men utåt i debatten låter det inte alltid som det. Då är det ekonomiska resultat, siffror från Statistiska Centralbyrån och rättvisa det talas om. Inget konstigt med det, alla som lobbar för något gör på det viset. Gör allt för att vinna berättelsen, vilket är enormt viktigt i sådana här kraftmätningar. Den som kontrollerar narrativet och styr debatten kommer alltid ha ett enormt, om inte oövervinnerligt, övertag. Målet är att övertyga den som inte har färdiga lojaliteter att dennes berättelse är den sanna. Det är denne det är mest synd om. Då kommer förhandlingarna att skifta anda, då kommer lagstiftningen kännas närmare eller längre bort. Då, när folkets eller politikens stöd finns där.
Kampen om berättelsen syns nu även med termen “social bostadspolitik”. Där den svenska definitionen, med bakgrund i den historiska bostadspolitiken under andra halvan av 1900-talet, har gällt. En social bostadspolitik har byggt på ett erkännande att marknaden inte ensamt klarar bostadsförsörjningen, och har inneburit breda och generella statsstöd till bostadsbyggande och en allmännyttig sektor för alla. Innebörden börjar nu utmanas. När en term är populär bland människor är det enklare att göra om dess innebörd än att utmana den med något annat. Därför försöker nu vissa omdefiniera en “social bostadspolitik” till en utländsk version med sociala bostäder (fattighus) kombinerat med marknadshyror, allt för att sälja in det lättare. Det kommer kanske lyckas, kanske inte. Jag kommer självklart strida för den riktiga innebörden av en social bostadspolitik. Vill ni genomföra dålig politik får ni inte smutsa ner den bara.
Därför vill fastighetsägarna ha marknadshyror och vi vill inte ha det. Det är inget konstigt med det; det konstiga är att låtsas som att det finns ett rätt svar
Var har jag min lojalitet då? Hos mina medlemmar, såklart. Unga vuxna som nästan uteslutande betalar höga hyror och bor med osäkra kontrakt eller bor kvar hemma. Jag sätter deras intressen över fastighetsägarnas för där finns en konflikt. Jag vill att alla våra medlemmar ska ha säkra kontrakt med rimliga hyror medan fastighetsägarna vill ha höga hyror och makt över hyresgästen. Därför vill fastighetsägarna ha marknadshyror och vi vill inte ha det. Det är inget konstigt med det; det konstiga är att låtsas som att det finns ett rätt svar.
Alexander Wilson van Deurs
Förbundsordförande, jagvillhabostad.nu
Krönika publicerades på bostadspolitik.se 2022-12-01 och finns här.
