Remissvar SOU 2008:38

Sammanfattning:
Jagvillhabostad.nu
* avstyrker de två modeller för allmännyttans villkor som utredningen presenterar
* avstyrker att något av utredningens förslag ska ligga till grund för en proposition
* menar att utredningens förslag kommer förvärra ungas bostadssituation
* saknar en konsekvensanalys för bostadsförsörjningen för olika grupper av kommuninvånare, bland annat unga
* tror inte att utredningens förslag kommer att öka nyproduktionen av bostäder, den enskilt viktigaste aspekten för en fungerande bostadsmarknad 

Utredningen föreslår ett efterfrågepåslag på hyran i områden där efterfrågan är större än utbudet. I Boverkets Bostadsmarknadsenkät framgår att 66 procent av landets befolkning bor i en kommun med bostadsbrist. Enligt dagens inflationsnivå är det föreslagna påslaget 7,4 % per år. Utredningen föreslår också två olika modeller av allmännyttan, en vinstmaximerande modell och en självkostnadsmodell. I den vinstmaximerande modellen ska bostadsbolagen sträva efter att i varje steg maximera sin vinst och de tvingas till exempel sälja sina lägenheter om det är en bättre affär än att behålla dem. 

Att få in unga på bostadsmarknaden är den största bostadspolitiska utmaningen framöver. De födda mellan 1987-1996 är 1,1 miljoner, vilket endast är cirka 6 procent färre än fyrtiotalisterna. De ska alla flytta hemifrån snart och de söker sig främst till storstäder och studieorter – där bostadsbristen är som störst. Det är ett ökat utbud, det vill säga en ökad nyproduktion, som måste stå i centrum och genomsyra all politik. Utredningen resonerar inte om hur dess förslag ska leda till en ökad nyproduktion, det sägs vara ”en öppen fråga”.    

Unga konkurreras lätt ut av andra åldersgrupper på bostadsmarknaden på grund av osäkra anställningsformer, låga inkomstnivåer, få eller inga boendereferenser bakåt i tiden samt ett litet sparkapital. När hyrorna höjs, och därmed kraven för att få hyra, i orter med bostadsbrist blir det svårt för unga att stå sig i konkurrensen när utbudet av bostäder inte ökar.  

Vi ser främst dessa konsekvenser för unga av utredningens förslag:
* bostadsbristen förekommer överallt dit unga idag flyttar, inte enbart i storstädernas mest attraktiva områden, och därmed även efterfrågepåslaget
* antalet lägenheter som unga kan efterfråga kommer att minska, då unga utkonkurreras av kapitalstarkare grupper när hyrorna stiger samtidigt som utbudet inte ökar
* enligt modellen med vinstmaximerande kommunala bostadsbolag kommer det bli mycket svårt för de kommunala bostadsbolagen att producera bostäder som unga kan efterfråga, då högsta möjliga vinst i varje steg styr nyproduktionen
* om kommunerna inte kan använda sina bolag som bostadspolitiska verktyg (i en vinstmaximerande modell) blir det svårare att ordna med bostadsförsörjning för resurssvaga grupper 

1. Övergripande synpunkter:
Utredningen har bland annat haft i uppdrag att lämna förslag som ska syfta till en bättre fungerande bostadsmarknad, vilket är en väldigt viktig målsättning. Därför saknar vi en konsekvensanalys för bostadsförsörjningen och ett djupare resonemang om hur förändringarna ska öka nyproduktionen av bostäder. Utan detta är utredningens förslag irrelevanta. Att få igång bostadsproduktionen är den enskilt viktigaste frågan för att få en fungerande bostadsmarknad. I kapitel 20.2.3 skrivs att ”det är en öppen fråga hur stora effekterna blir på nyproduktionen”. I samma kapitel står detta att läsa:”En väl fungerande bostadsmarknad kommer att kännetecknas av kortare bostadsköer än idag, vilket kommer göra det lättare för människor att få tag på hyresbostäder.” Vi håller inte med om orsakssambandet här. Visst kortas köerna på en fungerande bostadsmarknad, men kortare köer, vilket är det som utredningen lämnat förslag på, innebär inte alltid att bostadsmarknaden fungerar bättre, enbart att färre människor har råd att efterfråga de bostäder som erbjuds. En ökad nyproduktion är det väsentliga för att få en fungerande bostadsmarknad och det visas inte på ett övertygande sätt hur utredningens förslag skulle leda till det. Det har inte legat i utredningens uppdrag att föreslå åtgärder på utbudssidan, vilket leder till att talet om en bättre fungerande hyresmarknad blir tomt.  

Vi saknar också en konsekvensanalys för olika grupper av kommuninvånare, framförallt hur förslagen påverkar unga, den åldersgrupp som i dag har de största problemen med att etablera sig på bostadsmarknaden. Åldersgruppen unga kommer dessutom att växa avsevärt de kommande åren och utgör därför, enligt oss, den enskilt viktigaste gruppen att fokusera på. Mellan 1987-1996 föddes cirka 1,1 miljoner barn, bara cirka 6 % färre än rekordgenerationen 40-talisterna. Till skillnad från 40-talisternas urbanisering, där de främst flyttade till mindre städer runt om i landet, flyttar dagens och morgondagens unga till våra tre storstadsregioner och universitetsorterna. Vi återkommer i kapitel 3 till vår egen konsekvensanalys av utredningens förslag när det rör gruppen unga.  

Allmännyttans roll i förhållande till privata bostadsföretag diskuteras inte i utredningen, trots att det är en avgörande fråga. Med utredningens vinstmaximerande modell finns det ingen anledning att ha en allmännytta. Vilken funktion skulle de allmännyttiga bolagen fylla som inte de privata kan göra, om det enda övergripande målet är vinstmaximering? Det andra förslaget, som rör en självkostnadsstyrd allmännytta, rimmar illa med den totala politiska enighet som finns kring allmännyttans inte ska vara så kallad ”social housing” enligt anglosaxisk modell. Vi menar att utredningen borde ha utgått ifrån vilken roll allmännyttan ska ha i relation till de privata fastighetsägarna, istället för att som nu helt bortse från den diskussionen och därmed landa i två ytterlighetsförslag som är svåra att kombinera med vår önskan om en allmännytta som är affärsmässig men samtidigt går att använda som ett bostadspolitiskt verktyg.  

Utredningens syn på EG-rätten har diskuterats utförligt sedan den presenterades. Vi kan inte bedöma riktigheten i utredningens tolkning, men menar att när osäkerheten är så stor kring juridiken får utredningens två förslag allt mindre tyngd. Många remissinstanser har presenterat andra tolkningar kring till exempel EU:s statsstödsregler och även utredningsförfattarna själva säger att de inte är säkra på huruvida det svenska systemet är oförenligt med EG-rätten. Det är märkligt att man lägger fram två ytterlighetsförslag utan att vara säkra på att systemet verkligen är oförenligt, speciellt då de går emot de politiska målsättningar som finns kring bostadspolitiken.  

För att göra undantag från EU:s regler för statsstöd krävs att man tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, vilket det enligt utredningen är oklart om allmännyttan gör. Vi anser att det är värt att pröva om så är fallet innan man inför ett system som så tydligt är negativt för unga och dessutom leder till att kommunerna inte längre kan använda sina bostadsföretag som verktyg för bostadsförsörjningen. Till exempel menar Sveriges kommuner och landsting att allmännyttan kan definieras som ett allmänt ekonomiskt intresse.  Jagvillhabostad.nu menar att den modell som Sveriges Kommuner och Landsting presenterar i sitt remissvar (vilket vi tagit del av) är intressant och bör utredas vidare, likaså den modell som Hyresgästföreningen har skickat in till utredningen. De är speciellt intressanta eftersom de utgår från hur allmännyttan kan användas som ett bostadspolitiskt instrument, något som kommunerna, oavsett politiskt styre, har sagt sig vilja ha möjlighet till. Båda dessa modeller innehåller också förslag på en ökad transparens och insyn i de kommunala bostadsbolagen, där kostnaderna för olika bostadspolitiska åtgärder av allmänt intresse redovisas. Det vill vi gärna se och välkomnar därför förslaget.  

SKL vill dock ta bort utdelningsbegränsningen. Vi menar att den borde vara kvar, eftersom det för konsumentgruppen unga är viktigt att hyrorna är så låga som möjligt och att vinsten stannar kvar i företaget för att användas till nybyggnation och underhåll, inte för att finansiera kommunens övriga verksamheter. Det går att driva företaget på ett affärsmässigt sätt utan att plocka ut så höga hyror att de kan användas till att finansiera simhallar och annan kommunal verksamhet. Hyran är den enskilt viktigaste aspekten för unga bostadssökande, som ofta har mindre ekonomiska medel än andra åldersgrupper och därmed betalar en stor andel av sin inkomst för sitt boende.  

Bruksvärdessystemet bygger på att själva bruksvärdet, baserat på hyresgästernas värderingar, hela tiden utvecklas. Vi förstår att utredningen har velat rätta till vissa skevheter i bruksvärdet, men det går att göra inom dagens lagstiftning, till exempel har man i Göteborg arbetat med ett system som kallas ”kvalitetshyror” och i Malmö finns den välkända ”Malmömodellen”. Det är bättre att se över hur det arbetet kan utvidgas ytterligare, snarare än att införa ett så trubbigt instrument som efterfrågepåslaget. Vi diskuterar det förslaget utförligare i kapitel 3, men kan redan här nämna att det kommer leda till omfattande hyreshöjningar på de orter dit unga söker sig. Det går att arbeta på ett mer nyanserat och lätthanterligt sätt än utredningens förslag. 

Svarthandel med hyresrätter förekommer i orter med stor bostadsbrist. Hur stor handeln är, är svårt att uppskatta och det har hittills inte gjorts på ett tillfredsställande sätt. Svarthandeln verkar negativt för både bostadsföretagen och konsumenten. Att höja hyrorna med hjälp av efterfrågepåslaget kommer inte häva svarthandeln. Även i detta avseende är det viktigt att öka nyproduktionen av bostäder och att bruksvärdet uppdateras. Här efterlyser vi också bättre redskap för myndigheter att tackla svarthandeln, samt större sanktioner mot lagbrytare.  

Ett betydligt vanligare problem än svarthandel med hyreskontrakt är olaglig andrahandsuthyrning av bostäder. I många fall sker även uthyrningen till en oskälig hyra, så kallad ockerhyra. Det är främst unga, uppskattar vi, som rör sig på den olagliga andrahandsmarknaden och som får betala oskäliga hyror. Detta är förstås något som borde tacklas och som utredningen nämner. Mycket lite har hittills gjorts på detta område. Utredningen ”Upplåtelse av den egna bostaden” (SoU 2007:74) föreslog till exempel att återbetalningen av en oskälig hyra förkortas från två till ett år, något som regeringen tyckte var en bra idé. Detta är ett steg i fel riktning, som ytterligare försvagar konsumenten och som mildrar en av de få sanktioner som finns i dagsläget. Boutredningen (SoU 2007:14) lade fram förslag på striktare sanktioner, men regeringen valde att inte ta upp någon av dem.  

I utredningen antas att ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt kommer minska, till och med upphöra, med det efterfrågepåslag som man föreslår. Snarare är en viktig faktor i ombildningsförfarandet en oro bland hyresgästerna för stora hyreshöjningar, därmed kan ombildningarna antas öka i omfattning med den föreslagna hyressättningsmodellen. Vi menar vidare att ombildningen främst drivs av skattetekniska skäl som gör det fördelaktigt för hyresgästerna att köpa sina lägenheter. De resonemangen saknar utredningen helt och därför är antagandet om minskad ombildning inte trovärdigt.

2. Utredningens två modeller för de kommunala bostadsbolagen:
Utredningen föreslår att de kommunala bostadsföretagen alltid måste vinstmaximera. Jagvillhabostad.nu och Huge Fastigheter AB, Huddinge kommuns bostadsbolag, byggde tillsammans huset VillBo, där en strävan efter kostnadseffektivitet i varje led gav Stockholms läns lägsta nyproduktionshyror. Ett sådant projekt hade varit omöjligt om de kommunala bolagen var tvungna att i varje steg ta ut en så hög vinst som möjligt, då hade den låga produktionskostnaden inte fått genomslag på hyran. Det gör det också svårt för kommunerna att till exempel bygga äldrebostäder (ett annat område där det krävs låga hyror och låga produktionskostnader) eller på annat sätt använda sina bostadsbolag till åtgärder som är samhällsekonomiskt lönsamma men kanske inte alltid går att kombinera med vinstmaximering.  

Kommunerna måste också enligt förslaget sälja lägenheterna om det visar sig vara en bättre affär än att behålla dem, något som försvårar en stabil och långsiktig bostadsplanering. Dessutom innebär det att hyresrätter försvinner och ombildas till bostadsrätter, något som är negativt för unga eftersom de främst kan efterfråga hyresrätten som upplåtelseform.  Förutom nyproduktion är de kommande upprustningarna av miljonprogrammen en viktig aspekt om allmännyttan ska styras efter en vinstmaximerande modell. Dessa upprustningar kommer att kosta enorma summor, en siffra vi sett är 100 miljarder kronor enbart i Stockholmsområdet. Vi har också exemplet Gårdstensbostäder i Göteborg, vilket om och om igen har prisats för sin omvandling och lyfts ofta fram som ett lyckat exempel på en upprustning. Insatsen bedöms som samhällsekonomiskt lönsam, men har kostat stora summor pengar utan en avkastning som på något sätt kan räknas som affärsmässig eller vinstmaximerande för bostadsbolaget. För bostadsbolaget kostade omvandlingsarbetet 200 miljoner kronor, medan det samhällsekonomiska resultatet blev plus 300 miljoner kronor. Därmed hade en sådan satsning inte varit möjlig i en modell med vinstmaximerande bostadsbolag.    

I de kommuner där allmännyttiga bolag saknas har det visat sig svårt att bedriva en aktiv bostadspolitik. I media har vi den senaste tiden kunnat läsa om Vaxholm i Stockholms län, där man för ett antal år sedan sålde sitt kommunala bostadsbolag och nu har svårt att locka till sig arbetskraft till vård, skola och omsorg. De har därför börjat diskutera att starta ett nytt kommunalt bolag, eftersom man saknar bostäder för låginkomsttagare. Utan det kommunala bostadsbolaget har man inget starkt verktyg för bostadsförsörjningen. Även Nacka utanför Stockholm har börjat diskutera svårigheterna att få till de bostäder som de ser att kommunen skulle behöva utan ett eget bostadsföretag som man kan styra via ägardirektiv.  

Vi anser absolut att de allmännyttiga bolagen ska drivas affärsmässigt och välkomnar de förslag om ökad transparens som föreslås. Men affärsmässighet är inte alltid samma sak som vinstmaximering. De allmännyttiga bostadsföretagen måste även i framtiden kunna agera långsiktigt efter sina ägares bostadspolitiska målsättningar och ägardirektiv. Regeringen har tydligt aviserat att bostadspolitiken ska vara en kommunal och inte en statlig fråga. Med en strikt vinstmaximering försvinner en av kommunens viktigaste bostadspolitiska instrument.  Utredningens andra modell, med självkostnadsstyrda bostadsbolag med inkomstgräns, leder med största sannolikhet till ytterligare segregation och stigmatisering, inlåsningseffekter och en oflexibel bostadsmarknad. Den är heller inte förenligt med den politiska konsensus som råder kring frågan om ”social housing” och vi avstår därför från att kommentera den djupare.  

3. Efterfrågepåslag gör det svårare för unga att hyra en lägenhet:
Utredningens kapitel 18.3.3.1 tar upp hyressättningssystemets koppling till en väl fungerande bostadsmarknad:”I ett hyressättningssystem som på ett korrekt sätt tar hänsyn till hyresgästernas värderingar uppstår på sikt en situation, där efterfrågan på och utbudet av hyresbostäder motsvarar varandra. I en sådan situation fungerar hyresmarknaden väl. Det kan däremot inte anses förenligt med en väl fungerande hyresmarknad om det på en ort finns påtagliga efterfrågeöverskott och det krävs mångårigt köande eller svarta pengar för att erhålla en hyresbostad. I vårt uppdrag ligger att skapa förutsättningar för en väl fungerande hyresmarknad. Det bör därför klarläggas att ett hänsynstagande till hyresgästernas värderingar på sikt måste leda till en situation utan påtagligt efterfrågeöverskott och att uppnåendet av en sådan situation kräver hyreshöjningar.” I utredningen föreslås att ett efterfrågepåslag ska läggas på hyran på de orter där det finns ett påtagligt efterfrågeöverskott. Hyran ska sedan successivt höjas till dess att efterfrågeöverskottet är borta. Det leder till hyreshöjningar på alla orter med bostadsbrist. Enligt Boverkets Bostadsmarknadsenkät 2008 bor 66 procent av landets befolkning i en kommun där det råder bostadsbrist. Det är alltså en stor del av befolkningen som påverkas av utredningens förslag, trots att man i kapitel 18.4.4 skriver att ”påtagliga efterfrågeöverskott i hyressättningen kan komma att medge ganska kraftiga hyreshöjningar i vissa bostadsområden på vissa orter” (vår kursivering). 

Utredningen fastslår inte exakt hur lång kötiden ska vara för att det ska betraktas som ett påtagligt efterfrågeöverskott, men ”fleråriga kötider” nämns som ett kriterium. På utredningens presskonferens gav utredarna en fingervisning på att begreppet innebär cirka 3-4 år och uppåt. Enligt utredningen finns efterfrågeöverskottet endast i en minoritet av landets bostadsområden, den bilden är felaktig. Vid en närmare granskning av kötiderna som redovisas kontinuerligt av Stockholm stads bostadsförmedling framkommer det att efterfrågeöverskottet är påtagligt (det vill säga längre kötid än ett par år) i hela kommunen.  I till exempel Akalla, ytterförort i norra Stockholm, är den genomsnittliga kötiden drygt 5 år. Det innebär att hyrorna skulle höjas med drygt sju procent, givet dagens inflationsnivå, varje år i hela kommunen, samt de flesta kranskommuner.   

Bostadsbrist är inte något som bara förekommer i Stockholms innerstad. I Stockholmsregionen är det en bostadsbrist för unga i 22 av länets 26 kommuner. I Göteborgsregionen har 12 av 13 kommuner bostadsbrist för unga, i Malmöregionen 10 av 12 kommuner. Sammanlagt har 142 av Sveriges kommuner en bostadsbrist för unga, och 136 kommuner har en generell bostadsbrist. Det är alltså många kommuner som skulle kännetecknas av ett påtagligt efterfrågeöverskott enligt utredningens förslag. För jagvillhabostad.nu är den springande punkten inte de nuvarande hyresgästernas skydd mot hyreshöjningar, däremot innebär en ”skyddsspärr” på tre procent plus inflationen (en nivå som i utredningen innebär 5 procent men som redan i dagsläget är uppe i drygt 7 procent) att hyrorna kommer höjas markant och hyresnivåerna bli så höga att unga inte kommer kunna efterfråga hyresrätten som boendeform i de större städerna. 

Enligt en undersökning som tidningen Bofast presenterade är det ytterst få bostadsområden i landet som kan komma att få sänkta hyror, eftersom det krävs en vakansgrad på ungefär 20 procent för att fastighetsägaren ska tvingas sänka hyran. Inte ens de kommunala bostadsbolagen i avfolkningsorter har så höga vakanstal, och deras vd:ar som uttalar sig i artikeln tror inte att en hyressänkning skulle leda till högre efterfrågan på bostäderna, då det är andra problem än hyran som är det viktiga. I storstädernas förortsområden är det kö till de allra flesta lägenheterna även i förorterna. Stockholms stads bostadsförmedling hyr ut alla lägenheter de får in omgående, i alla delar av regionen (där även andra kommuner ingår som till exempel Järfälla och Vallentuna). I Botkyrka är det kö till alla lägenheter, likaså i Hjällbo utanför Göteborg. I Boverkets Bostadsmarknadsenkät 2008 framgår det att 5 procent av befolkningen bor i en kommun där det råder överskott på bostäder, men det är ändå väldigt få av de orterna som har en vakansgrad på 20 procent, enligt Bofast. Få hyror skulle alltså sänkas, och absolut inte hyrorna på de orter dit unga söker sig för jobb eller studier.   

Efterfrågepåslaget gör det svårare för unga att efterfråga en bostad i stora delar av landet, även i förorterna, där unga i dagsläget faktiskt har en chans. Med högre hyror kommer striktare krav på hyresgästen vad gäller bland annat anställningsform och inkomstnivå. Idag är det redan generellt hårdare krav bland de privata bostadsföretagen på fast anställning för att hyra en lägenhet än bland de kommunala. Det gör det svårare för unga som i lägre utsträckning har den anställningsformen. Unga har som grupp sett även lägre inkomster än andra åldersgrupper och det gör att de inte kan hävda sig i konkurrensen när hyrorna, och därmed kraven, blir högre. Påslaget rimmar illa med de krav en flexibel arbetsmarknad ställer på individer, som ska vara beredda att flytta dit jobb och studier finns. Därmed får höga hyror negativa effekter för kompetensförsörjningen. Få unga och studenter kommer att kunna flytta till regioner med efterfrågepåslagets höga hyror. Fastighetsägarna och bostadsbolagen kommer istället nischa in sig på kundgrupper med större möjlighet att betala högre hyror.  

Jagvillhabostad.nu påpekar vidare att det bara är en handfull kommuner i landet som har en bostadsförmedling där lägenheter förmedlas efter kötid, vilket skulle vara huvudkriteriet för att mäta efterfrågan i en modell för hyressättning med efterfrågepåslag. Stockholms stad är en av de kommuner som har det men en sådan förmedling saknas till exempel både i Göteborg och Malmö och i cirka 280 andra kommuner. Att utredningen inte lämnar förslag på hur efterfrågan ska mätas i nästan samtliga svenska kommuner måste ses som en brist. Även på andra sätt är efterfrågepåslaget ett trubbigt instrument. Det är till exempel svårt att avgränsa vad som är ett bostadsområde, hur stor efterfrågan är på en viss sorts lägenhet i ett visst område och så vidare. Utredningen lämnar vissa förslag på andra sätt att mäta efterfrågan men avfärdar i princip själva de förslagen.  

Vi ser sammanfattningsvis dessa konsekvenser för unga av utredningens förslag:
* bostadsbristen förekommer överallt dit unga idag flyttar, inte enbart i storstädernas mest attraktiva områden, och därmed även efterfrågepåslaget
* antalet lägenheter som unga kan efterfråga kommer att minska, då unga utkonkurreras av kapitalstarkare grupper när hyrorna stiger samtidigt som utbudet inte ökar
* enligt modellen med vinstmaximerande kommunala bostadsbolag kommer det bli mycket svårt för de kommunala bostadsbolagen att producera bostäder som unga kan efterfråga, då högsta möjliga vinst i varje steg styr nyproduktionen
* om kommunerna inte kan använda sina bolag som bostadspolitiska verktyg (i en vinstmaximerande modell) blir det svårare att ordna med bostadsförsörjning för resurssvaga grupper 

4. Höjda hyror leder inte till fler bostäder: Det handlar bara om att färre individer till slut kan efterfråga lägenheterna. Återigen: att köerna minskar behöver inte betyda att bostadsmarknaden fungerar bättre, om orsaken enbart är att priserna höjts, inte att utbudet har ökat. Det är på utbudssidan fokus bör ligga.   

Vi tror inte att höjda hyror kommer leda till att det byggs fler nya bostäder. Utredningen nämner helt kort den föreslagna hyressättningens konsekvenser för bostadsmarknaden i kapitel 20.2.3 och även de verkar tveksamma till den effekten:”En bättre anpassning av hyrorna till hyresgästernas värderingar leder till bättre lönsamhet för ägande av hyresfastigheter i attraktiva områden. Detta kan för det första leda till att de ombildningar som på vissa håll lett till en kraftig minskning av antalet hyresrätter i attraktiva geografiska lägen minskar påtagligt i omfattning. För det andra kan det leda till ökad produktion av hyreslägenheter i attraktiva områden. I många situationer kan dock bostadsrätter fortfarande vara mest lönsamma, bl. a. till följd av skattelagstiftningen, vilket gör att det är en öppen fråga hur stora effekterna blir på nyproduktionen.”  

Att högre hyror skulle leda till ökad nyproduktion är ett mantra som ofta upprepas i den bostadspolitiska debatten, men det är få inom bostadsbranschen som är övertygade om att hyressättningen är huvudproblemet på bostadsmarknaden. Väldigt få bostadsbolag som vi har varit i kontakt med har lyft fram hyressättningen som det största hindret för nyproduktion, istället handlar det om långa kommunala processer och en långsam byråkrati på många håll, tidskrävande och fördyrande överklaganden, brist på mark, byggbranschens ineffektivitet och byggslarv som också är prisdrivande. Dessa problem löses inte genom höjda hyror. Tvärtom är det många som inte kan bygga därför att hyran skulle ligga över den förmodade marknadshyran. Det är få konsumenter som kan efterfråga de höga hyror man säger sig behöva ta ut för att kunna nyproducera. Alltså skulle inte höjda hyror öka byggandet av hyresrätter, annat än möjligen i de allra mest attraktiva delarna av storstädernas innerstäder, där möjligheten att finna byggbar mark är minst sagt marginell. Hyrorna i nyproduktion motsvarar redan idag i stort de nivåer som en ”marknadshyra” skulle innebära. Det kan till exempel illustreras av Anders Bodin Fastigheter AB som bygger på Norrmalm i Stockholm. 2 r o k på 53 kvm kostar 10151 kronor per månad och 4 r o k på 104 kvm kostar 16365 kronor per månad. 

Dessutom är det mycket troligt att en högre hyresnivå kan verka prisdrivande för byggkostnaderna, och därmed endast leda till status quo.   

Stockholm 6/9 2008

Share on facebook
Facebook
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn