Studentbostadshearing

Verksamhetschef Stella Papasotiriou kommenterar studentbostadshearingen som bostadsministern anordnade i fredags.

I höstas anställde bostadsminister Stefan Attefall en utredare, Lennart Sjögren, som skulle åka land och rike runt för att prata med kommuner, universitet och studentkårer. Hans uppgift var att ta reda på varför det inte byggs studentbostäder och vilka åtgärder som kan göras. På studentbostadshearingen i fredags presenterade han en rad förslag om hur man kan gå vidare för att lösa bostadsbristen bland studenter.

På hearingen presenterades det en hel rad med förslag om hur man kan gå vidare för att lösa bostadsbristen bland studenter. Några förslag kunde man lätt välkomna, såsom att dra ner eller ta bort fastighetsavgifter för studentbostäder, eller att införskaffa gemensamma bostadsköer. De tycker vi är väldigt viktiga frågor att lyfta.

Vi tycker att bostadsköer är viktiga verktyg för att dels, utifrån söktrycket, kunna se hur marknaden ser ut, men framförallt för att främja en rättvis och diskrimineringsfri bostadsförmedling.

Ibland blir man dock fundersam på hur dessa frågor förvandlas till något annat. Attefall ställde t ex följande fråga till SFS ordf: hur akut är problemet? Det är många som säger att problemet försvinner några månader efter terminsstarten och att lägenheter till och med står tomma. Är det brist på bostäder då, eller är det brist i matchningsprocessen?

Jag kan konstatera att under mina år vid mottagningen av studenter har problemet aldrig blivit löst, utan om man frågar studenterna under första året visar det sig att de behöver flytta var tredje eller fjärde månad. Och då blir min fråga: vilka är det som säger sådana saker? Kan det vara att det är de som inte vill bygga? De som inte vill ta sitt ansvar? Det är inte studentrepresentanterna i alla fall, och det är trotts allt de som har kontakten med studenterna. SFS-ordföranden svarade som så: står det tomma lägenheter måste de vara i väldigt dålig skick och då vill man flytta därifrån så fort som möjligt. Det håller jag med om.

Två andra förslag som jag fann något provocerande, dock på olika sätt, var: flyttkedjor och lärosäten som bostadsförmedlare.

Sjögren påstod att det inte är något problem om det byggs för stort eller för dyrt för att då kommer de med högre inkomster att flytta till de nya och dyra lägenheter och då blir begagnade lägenheter lediga för unga och studenter. Han fortsätter med att säga att: det är väl så att studenter får ha begagnade lägenheter, det är så unga och studenter gör med bilar också – de har kanske inte råd att köpa den nyaste bilen utan köper begagnat istället. Och det är okej.

Nej Lennart Sjögren, det är inte okej. Det är inte okej att fortsätta bygga för alla andra i samhället, men inte för dem som behöver det. Det är inte okej att använda flyttkedjor som en lösning när vi och flera med oss så tydligt har visat att det inte finns något som helst bevis på att detta fungerar för unga och studenter. Och det är banne mig inte okej att jämföra bostadsmarknaden med bilmarknaden. Bilar är lyxprodukter som människor lätt kan avstå ifrån. Kan man säga detsamma om bostäder? Är inte rätten till en bra bostad en mänsklig rättighet? Och även om jag skulle gå med på att jämföra bilmarknaden med byggmarknaden kan jag då konstatera att bilmarknaden åtminstone har visat en produktutveckling utifrån det som köpare, alla köpare, efterfrågar. Den kör inte bara på med bilar som bara kan tillfredsställa en del av konsumenterna.

Men vidare till lärosätena då. När jag ställde frågan: tycker du inte att det är problematiskt att skyffla över bostadsförsörjningsansvaret på högskolorna, med tanke på att de redan har ett tydlig uppdrag och verksamhet, och det redan finns lagstadgat vem som ansvarar för bostadsförsörjning? Då kom svaret: nej det tycker inte jag. Varför inte låta den som har störst incitament att fixa till problemet ha rätt att delta i dess lösning? Det kommer förstås att vara valfritt.

Ja, Lennart Sjögren, var ska jag börja? Med att så fort man ger högskolor rätten till valfrihet så kommer den vid nästa terminsstart att direkt förvandlas till en skyldighet? Det är något som studentkårerna runt om i landet borde svara på. Men det här: hur kan man påstå att lärosätena är de som har störst incitament att lösa problemet? Vad gör alla ni andra då? Ni som de facto har ansvaret för att lösa problemet? När det finns människor, uppdrag, kanslier, departement vars huvuduppdrag/syfte är att bry sig om bostadsmarknaden och att se till att bostadsbristen upphör, hur kan man då påstå att en helt annan myndighet med en helt annan kärnverksamhet är den som har störst incitament att lösa bostadsbristen? Om det faktiskt är så, så har ni helt missat vad vart ert fokus ska vara.

Sen var det förstås några förslag från de övriga deltagare som syftade på att man skulle kunna dra ner kostnaderna genom att t ex släppa tillgänglighetskravet. Nu vill jag inte vara omöjlig, men någonstans känner jag att tillgänglighetskrav finns på plats för att de som har funktionshinder inte bara ska kunna bo utan också kunna leva genom att de t ex ges möjlighet till att komma fram till andras boenden. Man bygger alltså inte 5 bostäder för att man har 5 rullstolsbundna personer, de personerna behöver – liksom alla vi andra – ha ett socialt liv också.

Det var mycket som var bra med hearingen och mycket som gjorde mig fundersam, eller till och med provocerad. Men jag tror att det absolut viktigaste är det här: alla dessa kunskaper har funnits tillgängliga i flera år. Studentrörelsen och vi har fört fram våra synpunkter i över ett decennium. Varför fortsätter vi utreda och undersöka? Varför fortsätter vi prata med varandra, om vi bara dividerar om ansvar och problemformulering?

Det låter fint att ha en dialog, eller till och med en hearing, där bostadsministern ställer alla till svars, men dagen då vi borde prata och dividera har passerats och nu är det hög tid för att gå till handling. För att agera. För att ta ansvar och att ta ställning. Nu.

Share on facebook
Facebook
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn