Reflektioner efter Almedalen

Hemkomsten från Almedalen är fylld med blandade känslor. De intensiva dagarna präglades av den svindlande känslan av att faktiskt få möjlighet att kunna delta i diskussionerna och lyfta ungas situation, men också av insikten att samtalet inte verkar komma någonstans och att politiken fortsätter vara bristfällig.

Allt överskuggas också av mordet på Ing-Marie Wieselgren. Att försöka skriva något om det andra, att positionera det som något intressant och separat, känns på något sätt vårdslöst. Men vi måste fortsätta bedriva politik och aktivism. Vi måste kunna fortsätta prata om bygglov och investeringsstöd samtidigt som vi jobbar ännu hårdare för att stå upp för våra värderingar och göra allt vi kan för att motverka den här typen av hat och våld. 

Almedalen är tänkt att vara en plats för debatt och öppen dialog, men allt för ofta så övergår de höga ambitionerna till tomma ord.  När också just bostadsmarknaden är i så akut behov av handling blir det ännu mer provocerande. Samtal efter samtal är fyllda med intressanta idéer och spännande tankar, men mynnar ofta ut i samma tafatta slutsatser; vi ska “samverka”, vi ska “samskapa”, vi ska “kroka arm över stuprören” och “se över systemen för samhällsbyggande”. Vi unga har inte råd att vänta på ännu ett samarbetsmöte. 

När andra talar om unga på bostadsmarknaden tenderar de att både förminska problemet och skylla det på oss unga. Det enorma generationssveket som vi utsätts för är frånvarande i nästan alla diskussioner där vi inte får representera oss själva. Därför var vi i Almedalen för att få makthavarna att se det vi ser varje dag; hur bostadskrisen har förödande effekter på ungas livsförhållanden. 

Vi var också där för att argumentera emot den strömning inom politiken som hävdar att en fri marknad är lösningen på bostadskrisen. Vi vet att marknaden inte kommer ta oss ur något som dess egna mekanismer är byggda för att upprätthålla. Det kommer aldrig vara i marknadens intresse att lösa bostadsbristen när vår samlade desperation och utsatthet bara ökar deras vinster. Därför behövs det politik – driven av och skapad för unga –  för att se till att alla ska få rätt till en trygg bostad. 

Almedalen var såklart inte bara en chans att stirra in i mörkret och komma till insikt om bostadsproblemets räckvidd. Det var också en möjlighet för oss att föra fram vår politik och se till att unga fick komma till tals. Vi deltog i seminarier, gjorde en intervjuserie med politiker, opinionsbildare och branschaktörer, och gick på över trettio olika paneler, debatter och seminarier för att få en djupare och bredare kunskap om bostadsfrågan. Vi såg till att synas och höras, och tog till vara på varje möjlighet att öka kunskapen om ungas utsatthet på bostadsmarknaden och de valfrågor vi driver för att försöka lösa det. 

Det infann sig också en känsla av riktigt hopp i mötet med andra drivna individer och organisationer. 

Till exempel så fick vi höra att Bostad först ska inrättas som nationell metod i den nya hemlöshetsstrategin, och i samband med det uppstod en diskussion om att tänka på Bostad först som inte bara ett program utan ett förhållningssätt. Att bostaden är en fundamental förutsättning för ge en människa egenmakt och för att kunna komma åt andra samhällsproblem som arbetslöshet, segregation och utsatthet. En bostad är inte något man ska behöva göra sig förtjänt av, utan en grundläggande rättighet. 

Sådana diskussioner, där perspektivet skiftar och man slutar behandla hemmet som enbart en handelsvara, är en nödvändighet. 

Tove Sjöström Bjelving,
Förbundsstyrelseledamot

Share on facebook
Facebook
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn